Idag tog jag bilen ut till havet ihop med en tjejkompis. Solen stod högt på himlen och jag kände att både min kropp och hjärna skulle behöva lite dagsljus, men hade det inte varit för att hon kom och hämtade mig hade jag förmodligen inte satt min fot utanför dörren överhuvudtaget. Det var mysigt. Luften var glasklar och snön knastrade under skorna där vi gick och pratade om livet, framtiden och våra alldeles för komplicerade hjärnor.
För närvarande ligger jag nedbäddad i soffan med Melodifestivalen i bakgrunden. Vetskapen om att det sitter folk i vartannat hushåll landet över och tittar tillsammans med familj och vänner gör att jag känner mig mer ensam än någonsin. Ikväll och inatt är inte Johan hemma och jag tycker inte om ensamheten. Det är som att allting som finns inom mig väller fram och försöker kväva mig så fort jag jag stänger dörren om mig och är ensam.
Jag tillhör egentligen den del av svenska folket som ogillar Melodifestivalen och gärna undviker att titta på det, men ikväll kände jag mig manad att kika då jag känner en av deltagarna. Min lillebrors bästa vän deltar med sitt band Dismissed. Om ni, precis som jag, inte bryr er ett dyft om tävlingen får ni väldigt gärna slänga iväg en stödröst på dem för min skull. Det vore roligt om de gick vidare då de står för ett bra budskap som ligger väldigt rätt i tiden. De kämpade dessutom med sin musik redan då vi alla var små och gick i högstadiet så de är värda all framgång.
