Jag har bloggat sedan 2006. Inatt satt jag uppe sent och läste igenom den blogg jag drev mellan 2009 och 2013. Jag kunde inte slita mig. Jag skrev på ett sätt som fängslar även mig själv och jag drogs tillbaka till de känslor jag hade och den person jag var då. Jag skall inte sticka under stolen med att det var jobbigt. Det var faktiskt väldigt jobbigt. Så otroligt mycket har förändrats sedan den tiden och trots att det ibland känns som att det var igår kändes det inatt som att jag satt och läste om någon annan än mig själv. Jag fick se min dåvarande person med en utomståendes ögon.
Det som slog mig när jag satt och läste var hur otroligt mycket hinder jag idag har skapat för mig själv. Jag skrev på den tiden om hur jag kontinuerligt stod längst fram på konserter i stora publikhav, hur jag trotsade min flygrädsla och flög ensam, hur jag upplevde världen och levde mitt liv på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra idag. Idag är jag begränsad. Begränsad på grund av min generella ångest i allmänhet och min panikångest i synnerhet. Det gör mig ledsen och näst intill förtvivlad att tänka på hur otroligt mycket jag inte längre gör eller kan göra. Hur långt jag har låtit det gå. Jag har så många goda kvaliteter som inte kommer till sin rätt och det gör mig sorsen.
