En tänkandets själ

23:46. Har ni någon gång känt att ni skulle vilja pausa livet för en liten stund? Jag känner så ofta. Trycka på paus, reda ut trasslet och sedan trycka på play igen när kaoset är utrett och allting är lugnt.

Att vara en tänkande och reflekterande själ är verkligen både en gåva och en förbannelse. En gåva då allting blir lite vackrare när man rör vid mer än ytan och en förbannelse då livet i allmänhet blir så oerhört mycket mer komplicerat. Jag kan ofta avundas personer som bara är. Som finner sig i livet och accepterar att en blå vägg är blå utan att fundera över varför den är just blå, hur den blå färgen skapades, hur den hade sett ut om den var någonting annat än blå och om personen som valde den blå färgen gjorde det av en särskild anledning. För det är ungefär så jag fungerar. Jag tänker, känner, analyserar, tänker, känner och tänker lite till. Jämt.

Jag tror att det är därför jag trillade in på och fastnade för just psykologi. Det där pusslet som psykologi ju faktiskt är har passat mig bra, för jag har aldrig nöjt mig med att saker och ting är på ett visst sätt – jag vill veta varför. Och hur. Men medan det är en enorm tillgång i mitt studie- och arbetsliv är det ofta oerhört energikrävande privat. Jag behöver en pausknapp. Bara ibland. Bara nu.