Medicin och terapi

"Stress is basically a disconnection from the earth, a forgetting of the breath."
- Natalie Goldberg

När jag satte mig i bilen tillsammans med min lillebror och rullade upp till Värmland för snart två veckor sedan var planen att jag skulle stanna strax över en vecka. Han åkte hem i måndags, men jag – jag är kvar än. Egentligen är nog varken jag eller någon annan omkring mig förvånad, jag har en tendens att fastna när jag väl åker hit. Vädret har varit lite sisådär – varmt och skönt då solen är framme men ibland näst intill kallt när den inte är. Det smärtar mig lite (egentligen mycket, men det försöker jag förtränga) att överhuvudtaget behöva använda ordet "kallt" i slutet av juli, men någonstans håller hoppet om att junivärmen ska hinna återkomma innan sommaren säger farväl mig vid gott mod ändå.

Bortsett från då jag körde min bror till bussen i måndags har jag inte lämnat landet en enda gång sedan jag kom hit. Jag har således varken sett folk eller trafik på snart två veckor. Sinnessjukt enligt de rastlösa – en god gärning för både hjärna och själ enligt mig. Stress och intryck får vi tillräckligt av ändå, så mina veckor här uppe i lugnet ser jag lite som både medicin och terapi.

När jag åker hem? I don't know. Jag har ingenting annat än min längtan efter Johan att förhålla mig till.