När förlorade vi förmågan att bara leva?

Det fanns en tid då jag trodde att jag blev inspirerad av att läsa citat, blogginlägg och instagramposts om to do-lists, ständig utveckling och det farliga i att stå still. En tid då jag trodde att det var den enda sanningen och vad jag behövde för att bli mitt bästa jag. Någonstans där på vägen vaknade jag upp och idag är jag så ofantligt trött på den eviga hetsen om att man ständigt måste vara på väg någonstans, att du alltid skall prestera bättre än igår och att vi minsann aldrig skall tillåta oss själva att bli bekväma. När förvandlades livet till en tävling i prestation?

Dagligen hör jag unga tjejer, framförallt, predika om vikten i att alltid ha ett mål, att alltid sträva framåt och att aldrig nöja sig. Var dag skall ses som en ny möjlighet till utveckling och förändring och varenda timma som inte är välspenderad är en bortslösad timma.
Det diskuteras månatliga mål om att vara mer och göra mer, sluts nyårslöften fokuserade kring att bli bättre och publiceras måndagsinlägg om att ditt drömliv ligger i dina händer - bara du pressar dig själv lite till och absolut inte stannar upp.

När förlorade vi förmågan att bara leva
och när slutade det vara beundransvärt att vara nöjd?

Ställ dig själv frågan: "När gjorde jag senast någonting enbart för nöjes skull och inte på grund av det faktum att det gör mig bättre eller kan ge mig något positivt i längden?" Det är svårare än vad man tror att komma fram till ett vettigt svar på den frågan. När vi var yngre hade vi hobbys och fritidsintressen med fokus på omedelbar njutning och glädje - idag har vi fritidsintressen som skall gynna vårt framtida jag.

Följande ord är lika mycket en påminnelse till mig själv som till er:

Du behöver inte sjutton stora mål och hundraåttiofyra små, dagliga listor om vad du bör ha utfört vid dagens slut eller ständiga påminnelser om att du är kapabel att göra precis vad du vill. Det enda du behöver är Du. Utveckling kommer med var ny dag oavsett om du fyllt den med serietittande eller tjugo timmar på kontoret och framåt kommer du vare sig du vill eller inte då tiden är någonting vi inte kan styra.
Det är mer än okej att bara vara och i det långa loppet tror jag att precis det är nyckeln till inre ro och lycka.

_____