Jag har så ont i magen. För ungefär en månad sedan genomförde vi ett grupparbete i skolan som sedan skulle examineras genom en redovisning. Jag, som alltid hoppade över muntliga uppgifter under gymnasiet på grund av ångestproblematik, bestämde mig för att för betygets skull försöka trotsa min nervositet och delta. Jag hade byggt upp en mental bild av stoltheten jag skulle känna över mig själv och lättnaden som skulle uppstå då redovisningen var färdig. Hände detta? Självklart inte. Istället hände någonting som gjort att min talfobi blivit grövre.
Jag känner hur de andras blickar flyttar fokus och hamnar på mig i samband med att klasskamraten som står vid sidan av mig avslutar sin sista mening. Orden rinner ur mig. De trasslar till sig på vägen i takt med att hjärtat bultar, men jag ser inga oförstående miner i publiken. Slutet på mitt papper närmar sig. Lättnad. Jag kommer att överleva. Plötsligt slutar kroppen fungera. Jag tittar omkring mig i panik då jag känner luften i bröstet tryta, tårarna tränga bakom ögonlocken och benen vika sig. Varför kan jag inte andas? Jag försöker att ta de sista orden i min mun men ut kommer inget ljud. Jag kan inte prata. Allting snurrar. Har jag blivit förlamad? Har mitt hjärta slutat slå? Jag är oförmögen att röra mig, men ingen säger någonting. Varför kommer ingen hjälp? Jag står ju här och håller på att dö.
